Josh startade bilen och körde iväg, jag hade ingen aning om vart vi skulle. Vi småpratade under bilfärden för att lära känna varandra bättre. Jag berättade om resan hit och min kärlek till One Direction. 

”So you’re a fan, how funny!”  han tittade på mig för att jag skulle svara men jag bara kollade konstigt på honom. 

”Haha, why it that funny?” skrattade jag. Han kollade ner på sin mobil, såg ut att tvivla lite innan..

”I guess you don’t recognize me, but I’m their drummer”   han såg ganska stolt ut och sträkte på sig lite. Men han sa det som det inte var någon big deal med det, så jag antog att han skojade.

”oh wow” svarade jag ironiskt och skrattade hånfullt åt honom. Visst hade One Direction en trummis, men inte hette han Josh? Jag älskade ju killarna, men jag var inte så insatt i deras band.  

”It’s true, you have to believe me”  Han kollade på mig med en blick som om han verkligen ville att jag skulle tro honom. 

”Prove it”   Han skrattade åt mig och himlade med ögonen, som om det ändå vore självklart att han talade sanning.  Jag började tänka på annat, tänk om han verkligen var deras trummis, vad dålig jag skulle känna mig då,  för att jag inte trott på honom. Men det kan väl inte vara sant? Det skulle väl vara rätt osannolikt att jag satt i samma bil och pratade med One Directions trummis? Så många tankar och frågor snurrade i mitt huvud som jag inte kunde få svar på än, för jag tvivlande fortfarande på Josh.

Efter en kvarts bilfärd stannade vi utanför ett brunt tegelhus, det såg ut att vara en bakgård för det såg inte så fint ut. 

Jag kollade frågande på  Josh i hopp om att han skulle säga vart vi var, men han bara skrattade och kollade bort.  Hn gick fram till porten och slog in en kod. När vi kom in innanför dörren hördes skratt och någon skrek. 

”Do you live here?”  frågade jag Josh innan vi gick in i första rummet, men han svarade fortfarande inte. 

Josh gick lite framför mig, och gick in i rummet, alla tystnade och någon började skratta. 

”Hi guys, this is Jennifer” Sa han och kollade bak och tittade efter mig, men jag stog bakom dörröppningen, Varför var  jag alltid tvungen att vara så feg. 

”Come on” skrattade han och drog fram mig. Mitt hjärta stannade nästan när jag verkligen insåg att det var dom. Killarna som hade förändrat mitt liv. Jag hade tänkt så mycket på vad jag skulle säga när jag träffar dom, men nu sa jag inte ett ord, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, så mycket känslor på samma gång. 

Jag kollade mig runt i rummet, där satt dom alla fem, Liam, Niall, Louis, Harry och Zayn, det kunde inte bli bättre. 

”Hi Jennifer, I’m Louis”  Han vinkade från soffan han och Niall satt i.  Jag höll på att säga att jag redan visste, men jag var tyst om det, istället log jag och hälsade. 

Dom andra presenterade sig. Josh gick och satte sig i en fotölj. Han förklarade för dom att jag var ett fan, och att det förmodligen var därför jag var så tyst, och att jag troligen var väldigt överaskad. 

Vad höll jag på med egentligen, jag hade så himla mycket att tacka dom för och säga, och jag bara stog där och kollade på dom, som om de vore statyer. 

”You don’t have to stand up, you can sit here” Sa Harry och klappade på platsen brevid sig. 

Jag gick försitktigt fram till soffan och satte mig ner. 

Harrys perspektiv  - 

Hon var väldigt tyst, i jämfört med andra fans, som skulle ha satt sig i mitt knä eller något.  

”So, what have you done today?” Jag kollade på henne, vände blicken mot mig och svarade efter några sekunder. 

”I met Josh at a party and he said that he was your drummer and i didn’t believe him, and now I’m here.”  hon  skrattade tyst och kollade på fotöljen som Josh satt på innan han gick. Hon kollade runt i rummet och såg förvirrad ut. 

”Is something wrong?”  Hon vände blicken mot Liam som såg oroligt på henne. 

”No,  but where is Josh?”  

”He went home to his girlfriend” konstaterade jag och log mot henne. Hennes léende försvann snabbt snabbt och hon kollade ner på sin mobil igen. 

”Ah, I did’nt know that he had a girlfriend” sa  hon och fejkade ett léende, antog jag iallafall.

______________________________

Några timmar senare satt vi i Liams lägenhet och pratade, Jennifer var också med, hon var mer öppen nu och pratade mycket mer än för några timmar sedan. Hon var söt, och speciell det hade jag redan lags märke till. Men jag såg redan vem av oss som var hennes crush eller vad man nu vill kalla det. Det var rätt givet, hon kunde inte slita blicken från Liam, och så fort han pratade sa något roligt så fnittrade hon.  

- -  - -   -  -  - - - - - - -  - - -  - - - - - -- ------- 

förlåt för båligt kapitel, det är bara mellankapitel så att ni kommer förstå bättre senare! lämna en kommentar så blir jag glad!